61 dagar utan dig

Idag har det gått 2 månader sen vi sa hejdå och jag kan knappt förstå det.

Livet rör sig ju framåt trots sorgen efter dig, trots saknaden efter dig men den är där hela tiden. Vissa dagar är det "lättare" att hantera och andra dagar kan jag inte hantera sorgen eller saknaden alls.

Du skulle ju alltid vara här, vi skulle ju göra allt ihop, för alltid skulle det ju vara du och jag.

Rex & matte, människa och hund, sida vid sida.

Men så fungerar det ju inte i praktiken, hur mycket man än vill och önskar att det skulle vara så.

Jag har tidigare haft vänner som tagit bort sina "once in a lifetime" hundar och sörjt med dem, så som en utomstående sörjer men jag förstod nog aldrig riktigt hur det kändes för dessa vänner att förlora deras "partners in crime".

Nu förstår jag.

Hjärtekross, förtvivlan, desperation, saknad, sorg, hopplöshet. Tillsammans med dem minst sagt absurda skratten & konstiga tårar över minnen blandas ihop och ibland känns det bara som om man känslomässigt bor i ett tomt vakuum.

Jag saknar dig så och hoppas du har det bra där uppe tillsammans med alla våra saknade vänner.
Tills dagen vi ses igen min älskade.