2 år, alltså 24 månader eller 730 dagar Det är så lång tid det har gått mellan dom två bilderna jag delar med mig av & JA, det är samma person på bägge bilderna även om det känns och kan se ut som två helt skilda personer. Tjejen till vänster känner jag knappt igen längre, jag studerar bilden om och om igen, tänker tillbaka på hur hon var, vad hon tyckte och tänkte, hur hon mådde både psykiskt och fysiskt och tanken på det får mina ögon att tåras.. Hon som var så vilsen i den här världen, hon hade så ont i kroppen hon bar på och så ont i själen som bodde i den där tunga kroppen.. Hon representerar allt jag en gång var och allt det jag aldrig någonsin vill vara igen. |
Sen har vi tjejen till höger, tjejen som jag möter varenda morgon när jag ser mig själv i spegeln. Hon som står stadigt med båda fötterna på jorden, hon som känner sig starkare, som orkar mer än hon någonsin gjort, som är gladare och busigare än någonsin förut och som försöker möta varenda dag med ett brett leende på läpparna.
Hon som representerar allt det jag är idag och ett hopp om allt som komma skall i framtiden.
~~~~~~~~~~
När jag sitter och skriver det här så kan jag knappt tro att det har gått 2 år sen den här resan började, 24 månader sen jag la mig på den där britsen, sen jag blev uppkopplad till alla dom där maskinerna för att sedan långsamt somna in bara för att vakna upp och ha genomgått en GBP operation.
Många har bara önskat mig väl, ansett mig stark som valt den vägen jag valt och haft förståelse för vilken resa det är och vilken enorm förändring som krävs från min sida.
Sen har vi den andra delen, dvs dom som inte alls förstår, människor som faktiskt rätt ut har kallat min resa för "den lates utväg", en "quick fix" eller talat om för mig att jag minsann bara behövde äta rätt och träna så skulle det minsann ordna sig.
Tack vare det enorma stödet jag haft i form av nära och kära som stöttat mig i min resa och den personliga utvecklingen som skett under resans gång så har den typen av kommentarer eller oförståelse mest mötts med att vända den andra kinden till även om det har tenderat att göra ganska ont att höra.
Det är en lång resa som kantats av både glädje och sorg och den personliga utvecklingen under resans gång är minst sagt varit minnesvärd.
Även om jag under resans gång har förlorat människor som en gång stod mig nära så är jag delvis tacksam över deras del i min resa även om den är över. Samtidigt har jag öppnat upp och släppt in nya människor i mitt liv som jag är så oändligt tacksam över att få dela livets alla fina och mindre fina stunder med. Såklart får jag inte glömma mina gamla rävar som varit kvar i gamet, som som funnits vid min sida under hela resans gång och där det aldrig funnits ett endaste tvivel om att dom skulle vika av från min sida.
Här står jag nu, 730 dagar har gått och jag vågar ta för mig av livet och allt det har att erbjuda - så utan tvivel det bästa beslutet jag någonsin tagit.
TTYLD!
Hon som representerar allt det jag är idag och ett hopp om allt som komma skall i framtiden.
~~~~~~~~~~
När jag sitter och skriver det här så kan jag knappt tro att det har gått 2 år sen den här resan började, 24 månader sen jag la mig på den där britsen, sen jag blev uppkopplad till alla dom där maskinerna för att sedan långsamt somna in bara för att vakna upp och ha genomgått en GBP operation.
Många har bara önskat mig väl, ansett mig stark som valt den vägen jag valt och haft förståelse för vilken resa det är och vilken enorm förändring som krävs från min sida.
Sen har vi den andra delen, dvs dom som inte alls förstår, människor som faktiskt rätt ut har kallat min resa för "den lates utväg", en "quick fix" eller talat om för mig att jag minsann bara behövde äta rätt och träna så skulle det minsann ordna sig.
Tack vare det enorma stödet jag haft i form av nära och kära som stöttat mig i min resa och den personliga utvecklingen som skett under resans gång så har den typen av kommentarer eller oförståelse mest mötts med att vända den andra kinden till även om det har tenderat att göra ganska ont att höra.
Det är en lång resa som kantats av både glädje och sorg och den personliga utvecklingen under resans gång är minst sagt varit minnesvärd.
Även om jag under resans gång har förlorat människor som en gång stod mig nära så är jag delvis tacksam över deras del i min resa även om den är över. Samtidigt har jag öppnat upp och släppt in nya människor i mitt liv som jag är så oändligt tacksam över att få dela livets alla fina och mindre fina stunder med. Såklart får jag inte glömma mina gamla rävar som varit kvar i gamet, som som funnits vid min sida under hela resans gång och där det aldrig funnits ett endaste tvivel om att dom skulle vika av från min sida.
Här står jag nu, 730 dagar har gått och jag vågar ta för mig av livet och allt det har att erbjuda - så utan tvivel det bästa beslutet jag någonsin tagit.
TTYLD!