Igår var jag och mamma på veteriärkliniken och hämtade hem Rex. Idag är jag avtrubbad och det känns som om jag har en gigantisk laddning elektricitet i hela kroppen.. En sån där dag då minsta lilla miss i kommunikation eller handhavande med mig förmodligen kan komma att leda till en fyrverkeriuppvisning i känslor, mao så åker mina känslor och jag bergodalbana och vi vet inte riktigt när vi får kliva av. Men nu är han hemma och nu börjar det sakta sjunka in som verklighet att han faktiskt är borta, att han inte kommer komma hem, att jag aldrig kommer få se honom på annat än bilder och videos, att jag aldrig kommer få begrava ansiktet i hans päls eller få en sån där stor blöt puss där han tar halva ansiktet i ett svep, aldrig igen.. Tillsammans med en fotoram med två bilder på honom, en av hans favoritleksaker, hans halsband & ett ljus står urnan här hemma och det känns bra att ha en plats avsedd för bara honom där jag kan sitta en stund, tända ett ljus, tänka på min älskade pojk och ta ett par tysta minuter ifrån allt. |
Det gör ont, det gör så ont att jag omedvetet har valt att stänga ute känslorna för att det annars skulle bli på tok för mycket för mig utan istället kommer tårarna, hysterin, paniken och sorgen lite då och då precis som det avtrubbade, spända tillståndet med den där klumpen mitt i bröstet.
Men jag gör så gott jag kan, klyschigt men en dag och ett andetag åt gången. Tacksamt nog, som jag tidigare uttryckt mig så har jag vänner, familj, husse och framför allt lilla Fröken Fräs som finns här och ser till att bjuda upp till ett par leenden om dagen minst.
Men jag gör så gott jag kan, klyschigt men en dag och ett andetag åt gången. Tacksamt nog, som jag tidigare uttryckt mig så har jag vänner, familj, husse och framför allt lilla Fröken Fräs som finns här och ser till att bjuda upp till ett par leenden om dagen minst.