För elva dagar sen efter närmre tio år vid min sida så somnade min bästa vän in.
Åldern tog ut sin rätt, pensionärsknölar lite här och var, varav en som tyvärr påverkade hans livskvalité till det sämre & en stel gammal kropp samt en överdriven önskan från hans sida om att försöka övertyga matte att han fortfarande var blott tre år gammal men med en matte, husse och veterinär som visste att livet aldrig skulle bli så igen. Det skulle handla om en kort stund till i livet fullproppad med medicin så var det aldrig någon egentlig tvekan om vilket beslut som var bäst att fatta för hans skull.
Vi kände nog det på oss redan fredagen innan när jag ringde in för att boka en undersökningstid att det inte skulle bli bara en undersökning utan ett sista besök och så blev det också, vi fick en otroligt fin sista stund ihop och han lämnade oss snarkandes med huvudet i mattes knä.
Jag kan inte riktigt förklara hur den här förlusten känns men jag tror en del av mig dog den dagen han lämnade mig.
Tystnaden var det första jag märkte av, efter nästan tio med honom konstant vid min sida så är det så tyst, för tyst. Jag har märkt att jag letat efter honom eller väntat mig att han som vanligt plötsligt ska komma runt ett hörn i lägenheten med den där kloka men ack så busiga uppsynen han hade och undra vad som pågår där matte är. Ibland kan jag nästa höra honom snarkandes i ett annat rum, tassandes i köket eller slaskandes ur vattenskålen.
Jag saknar hans sammetslena öron och sättet jag direkt kunde se hur han kände och förstå honom genom att bara titta på honom och hur han tycktes kunna göra precis samma sak med mig, det blir väl så efter nästan tio år tillsammans, vi kände varandra innan och utan och hans ögon kunde säga mer än miljoner ord med bara en endaste blick.
Jag saknar det faktum att han var den löjligaste fjantigaste verbalaste jäkla dunderklumpen till bästa vän en tjej kunde ha, alltid hade han något att säga och alltid skulle han ha sista ordet oavsett om det var den där mackan matte minsann skulle dela med sig av vid frukostbordet eller när det minsann var dags att mata honom för klockan kunde han fan in på minuten den där älskade skithunden.
Jag saknar honom och det band vi delade, i vått och torrt, alltid vid varandras sida oavsett vad, jag älskade honom och han älskade mig, vi var så fruktansvärt okomplicerade tillsammans.
Vila mjukt min älskade vän, matte, husse och lillasyster älskar dig.
Åldern tog ut sin rätt, pensionärsknölar lite här och var, varav en som tyvärr påverkade hans livskvalité till det sämre & en stel gammal kropp samt en överdriven önskan från hans sida om att försöka övertyga matte att han fortfarande var blott tre år gammal men med en matte, husse och veterinär som visste att livet aldrig skulle bli så igen. Det skulle handla om en kort stund till i livet fullproppad med medicin så var det aldrig någon egentlig tvekan om vilket beslut som var bäst att fatta för hans skull.
Vi kände nog det på oss redan fredagen innan när jag ringde in för att boka en undersökningstid att det inte skulle bli bara en undersökning utan ett sista besök och så blev det också, vi fick en otroligt fin sista stund ihop och han lämnade oss snarkandes med huvudet i mattes knä.
Jag kan inte riktigt förklara hur den här förlusten känns men jag tror en del av mig dog den dagen han lämnade mig.
Tystnaden var det första jag märkte av, efter nästan tio med honom konstant vid min sida så är det så tyst, för tyst. Jag har märkt att jag letat efter honom eller väntat mig att han som vanligt plötsligt ska komma runt ett hörn i lägenheten med den där kloka men ack så busiga uppsynen han hade och undra vad som pågår där matte är. Ibland kan jag nästa höra honom snarkandes i ett annat rum, tassandes i köket eller slaskandes ur vattenskålen.
Jag saknar hans sammetslena öron och sättet jag direkt kunde se hur han kände och förstå honom genom att bara titta på honom och hur han tycktes kunna göra precis samma sak med mig, det blir väl så efter nästan tio år tillsammans, vi kände varandra innan och utan och hans ögon kunde säga mer än miljoner ord med bara en endaste blick.
Jag saknar det faktum att han var den löjligaste fjantigaste verbalaste jäkla dunderklumpen till bästa vän en tjej kunde ha, alltid hade han något att säga och alltid skulle han ha sista ordet oavsett om det var den där mackan matte minsann skulle dela med sig av vid frukostbordet eller när det minsann var dags att mata honom för klockan kunde han fan in på minuten den där älskade skithunden.
Jag saknar honom och det band vi delade, i vått och torrt, alltid vid varandras sida oavsett vad, jag älskade honom och han älskade mig, vi var så fruktansvärt okomplicerade tillsammans.
Vila mjukt min älskade vän, matte, husse och lillasyster älskar dig.