Idag är en speciell dag för dig & mig.
Idag har vi vandrat sida vid sida genom den kringeli-krokiga vägen som kallas för livet i 9 år.
Jag minns det som om det vore igår, hur nervös jag var över att få hämta hem dig efter diverse långa, livliga diskussioner med mitt ex om huruvida vi var redo för ansvaret en hund innebar.
Hur jag stod fast vid att jag inte kunde släppa dig till någon annan & hur jag tillslut övertalade honom om att vi åtminstone kunde ta hem dig om så bara för att hitta dig ett permanent hem.
Redan då bestämd över att det var mig du skulle spendera ditt liv med och ingen annan.
Hur du sedan visade för såväl honom som min mamma som vi var och besökte samma dag vi hämtade dig att du hade hittat ditt hem, du hade hittat din trygghet, du hade hittat mig såsom jag hade hittat dig.
Jag minns det som om det vore igår, jag blev mer än upprörd när mamma sa att hon kunde tänka sig att behålla dig, jag gick i tusen bitar för du var ju min själsfrände, så jag skrek på dem, grät och stormade ut ur huset.
Varpå älskade du, krängde av dig halsbandet, tryckte dig förbi honom, ut genom dörren och mötte upp mig med en viftande svans, pussar som torkade bort mina tårar och en blick som sa att jag inte skulle vara ledsen för du var ju där.
Då insåg de det jag visste från dagen jag först mötte din blick, det är du och jag och under de här 9 åren tillsammans har vi hunnit med att uppleva en hel jävla del.
Som unghund gjorde du ditt bästa för att göra mig gråhårig och jag gjorde mitt bästa för att förstå dig även om det fanns tillfällen då jag talade om för dig på det absolut mest kärleksfulla sättet att skärper du dig inte så binder jag dig i en lyktstolpe och lämnar dig där.
Som vuxen skrämmde du slag på mig när du väckte mig en morgon med en cysta stor som en tennisboll på sidan, din problematik med andra hundar blev mer tydlig efter att vi blev påflugna, för att inte tala om problemen med din kroniska gastrit, det kändes ibland som om det enda vi gjorde var undvika andra hundar, plocka rinnig skit, torka spya, byta foder och fara till veterinären men vi gjorde det tillsammans med svordomar i falsett, tårar & tusentals pussar.
Som pensionär har vi utsatts för prövningar i form av förändringen på din lever med skyhöga värden och det faktum att jag på riktigt trodde jag skulle förlora dig, vi genomförde en flytt 50 mil hemifrån som gick från ett riktigt härligt äventyr till en katastrof efter överfallet jag utsattes för och mitt i traumat så fanns du där, min beskyddare & min själsfrände, du vek inte från min sida.
Tänka sig att jag fick höra att dig skulle jag minsann ta bort, du var ingen hund man kunde lita på, du skulle aldrig bli en stabil och bra hund, du var ju knäpp och hade ingen plats i den här världen - så fel de hade.
Jag älskar dig mer än både du och jag någonsin kommer begrips oss på, din plats är och kommer alltid att vara bredvid mig, jag kommer att kämpa tillsammans med dig, för oss.
För alltid du & jag min älskade Herr Grånos, min kung, min själsfrände.
Idag har vi vandrat sida vid sida genom den kringeli-krokiga vägen som kallas för livet i 9 år.
Jag minns det som om det vore igår, hur nervös jag var över att få hämta hem dig efter diverse långa, livliga diskussioner med mitt ex om huruvida vi var redo för ansvaret en hund innebar.
Hur jag stod fast vid att jag inte kunde släppa dig till någon annan & hur jag tillslut övertalade honom om att vi åtminstone kunde ta hem dig om så bara för att hitta dig ett permanent hem.
Redan då bestämd över att det var mig du skulle spendera ditt liv med och ingen annan.
Hur du sedan visade för såväl honom som min mamma som vi var och besökte samma dag vi hämtade dig att du hade hittat ditt hem, du hade hittat din trygghet, du hade hittat mig såsom jag hade hittat dig.
Jag minns det som om det vore igår, jag blev mer än upprörd när mamma sa att hon kunde tänka sig att behålla dig, jag gick i tusen bitar för du var ju min själsfrände, så jag skrek på dem, grät och stormade ut ur huset.
Varpå älskade du, krängde av dig halsbandet, tryckte dig förbi honom, ut genom dörren och mötte upp mig med en viftande svans, pussar som torkade bort mina tårar och en blick som sa att jag inte skulle vara ledsen för du var ju där.
Då insåg de det jag visste från dagen jag först mötte din blick, det är du och jag och under de här 9 åren tillsammans har vi hunnit med att uppleva en hel jävla del.
Som unghund gjorde du ditt bästa för att göra mig gråhårig och jag gjorde mitt bästa för att förstå dig även om det fanns tillfällen då jag talade om för dig på det absolut mest kärleksfulla sättet att skärper du dig inte så binder jag dig i en lyktstolpe och lämnar dig där.
Som vuxen skrämmde du slag på mig när du väckte mig en morgon med en cysta stor som en tennisboll på sidan, din problematik med andra hundar blev mer tydlig efter att vi blev påflugna, för att inte tala om problemen med din kroniska gastrit, det kändes ibland som om det enda vi gjorde var undvika andra hundar, plocka rinnig skit, torka spya, byta foder och fara till veterinären men vi gjorde det tillsammans med svordomar i falsett, tårar & tusentals pussar.
Som pensionär har vi utsatts för prövningar i form av förändringen på din lever med skyhöga värden och det faktum att jag på riktigt trodde jag skulle förlora dig, vi genomförde en flytt 50 mil hemifrån som gick från ett riktigt härligt äventyr till en katastrof efter överfallet jag utsattes för och mitt i traumat så fanns du där, min beskyddare & min själsfrände, du vek inte från min sida.
Tänka sig att jag fick höra att dig skulle jag minsann ta bort, du var ingen hund man kunde lita på, du skulle aldrig bli en stabil och bra hund, du var ju knäpp och hade ingen plats i den här världen - så fel de hade.
Jag älskar dig mer än både du och jag någonsin kommer begrips oss på, din plats är och kommer alltid att vara bredvid mig, jag kommer att kämpa tillsammans med dig, för oss.
För alltid du & jag min älskade Herr Grånos, min kung, min själsfrände.