God Jul på er darlings, jag hoppas ni får en alldeles förträfflig jul med era nära och kära!

Själv sitter jag på arslet med en kopp morgonkaffe innan jag ska försöka börja stöka litegrann med städning, sista minuten handlingen på Ica/Konsum och inslagningen av dem sista klapparna.

Hur jag firar jul i år vet jag faktiskt inte riktigt än, antingen blir det hemma hos mamma eller nere på sjukhuset med mamma beroende på om hon får permiss och får komma hem från sjukhuset över julen.

Hon har själv skrivit lite mer om det på hennes blogg.

Som den extremt känslostyrda och väldigt, väldigt "mammiga" dottern jag är har jag till följd av mammas situation gått runt som en osäkrad handgranat, redo att smälla vid minsta oförsiktiga hantering. Jag har försökt hålla mig själv i shack så bäst jag kan men kom igen?

Det är min mamma det handlar om och det hade inte spelat någon roll om det så vore ett förbannat skrapsår hon hade. Har hon ont - gör det ont i mig. Jag älskar henne till månen och tillbaka, så mycket att jag inte kan uttrycka det med ord utan det blir mer en samling gutturala läten och gester med händerna som inte alls, inte på en kant kan ens börja beskriva min kärlek till kvinnan som gav mig liv. 

Nej, nu ska jag ta den sista slurken kaffe, röka en cigg och sen jävlar ska jag gå och köpa tejp..
TTYLD!

225 dagar har gått sen jag för sista gången drog mina fingrar genom din mjuka tuppkam, såg in i dina ögon, talade om för dig hur mycket jag älskade dig och tog farväl.225 dagar och inte en endaste av dom har passerat utan pusselbiten som var du saknas mig.

Jag saknar att vakna upp för att ha en naken liten kringla snarkandes bredvid mitt huvud.

Jag saknar att stå och diska när det helt plötsligt dyker upp två tassar på diskbänken och "ploffsar" ner en tennisboll i vattnet som jag med en suck & ett fniss plockar upp, skakar av och slänger iväg bara för att få upprepa det gång på gång, det var ju det roligaste som fanns.


Jag saknar dig helt enkelt och kommer att göra tills den dagen vi möts igen.
Älskade Pajas

Matte ligger med ryggskott och är ganska o-aktiv överlag just nu, kan äntligen sitta upp lite längre stunder och igår var första gången sen i lördags som jag satte en tass utanför ytterdörren.


Har ju så fantastiskt fina människor runt om mig som ställer upp och hjälper med hundarna så jag har kunnat ligga med trasig rygg utan att oroa mig men ja, det blev 3 korta kissrundor var för sig med hundarna och träna lite inkallning med matte igår iaf.

Frosten var här på ett snabbt besök nere i Småland men idag är den puts väck, känslan av att det kommer bli ännu en jul utan snö känns mer och mer som en verklighet och att det är 7 dagar kvar till självaste julafton och 14 dagar kvar på 2015 känns....minst sagt fruktansvärt wierd!

Nåja, nu ska jag återgå till Musikhjälpen men bjuder på varsin bild på hundarna från gårdagen!

TTYLD!

Sen har vi tjejen till höger, tjejen som jag möter varenda morgon när jag ser mig själv i spegeln. Hon som står stadigt med båda fötterna på jorden, hon som känner sig starkare, som orkar mer än hon någonsin gjort, som är gladare och busigare än någonsin förut och som försöker möta varenda dag med ett brett leende på läpparna.

Hon som representerar allt det jag är idag och ett hopp om allt som komma skall i framtiden.

~~~~~~~~~~

När jag sitter och skriver det här så kan jag knappt tro att det har gått 2 år sen den här resan började, 24 månader sen jag la mig på den där britsen, sen jag blev uppkopplad till alla dom där maskinerna för att sedan långsamt somna in bara för att vakna upp och ha genomgått en GBP operation.

Många har bara önskat mig väl, ansett mig stark som valt den vägen jag valt och haft förståelse för vilken resa det är och vilken enorm förändring som krävs från min sida.

Sen har vi den andra delen, dvs dom som inte alls förstår, människor som faktiskt rätt ut har kallat min resa för "den lates utväg", en "quick fix" eller talat om för mig att jag minsann bara behövde äta rätt och träna så skulle det minsann ordna sig. 

Tack vare det enorma stödet jag haft i form av nära och kära som stöttat mig i min resa och den personliga utvecklingen som skett under resans gång så har den typen av kommentarer eller oförståelse mest mötts med att vända den andra kinden till även om det har tenderat att göra ganska ont att höra.

Det är en lång resa som kantats av både glädje och sorg och den personliga utvecklingen under resans gång är minst sagt varit minnesvärd.

Även om jag under resans gång har förlorat människor som en gång stod mig nära så är jag delvis tacksam över deras del i min resa även om den är över. Samtidigt har jag öppnat upp och släppt in nya människor i mitt liv som jag är så oändligt tacksam över att få dela livets alla fina och mindre fina stunder med. Såklart får jag inte glömma mina gamla rävar som varit kvar i gamet, som som funnits vid min sida under hela resans gång och där det aldrig funnits ett endaste tvivel om att dom skulle vika av från min sida.

Här står jag nu, 730 dagar har gått och jag vågar ta för mig av livet och allt det har att erbjuda - så utan tvivel det bästa beslutet jag någonsin tagit.

TTYLD!