Någon jag inte alls nämner ofta här på bloggen mest av skälet att det gör så ont att prata om, skriva om och ens en gång tänka på är min älskade ängel Pajas. Idag är det 365 dagar sen han somnade i min famn och jag minns det hela som om det vore igår det hände. Den morgonen var så perfekt, vi spatserade ensamma i skogen och jag försökte att inte skrika rätt ut så fort jag tittade ner på hans vackra ögon medveten om att om ett par ynka timmar skulle det inte finnas liv där längre, om ett par ynka timmar skulle han få vandra vidare. Vi gick där tillsammans, kastade lite boll, satt vid sjön, tog några selfies, lekte lite mer, käkade massa gotte och bara var, vi två, tillsammans för en sista gång innan det var dags att ta farväl. Om jag då bara hade fått det avslutet med honom, att det skulle få vara mitt sista minne med honom. Istället har jag minnet av hur han efter första sprutan blev så groggy att han inte kunde stå på benen, hur han högg mot veterinären som skulle sätta den där sista sprutan men att han kom åt min hand istället. Hur jag satt där och smekte honom på tuppkammen på huvudet medans jag sakta kände livet lämna honom, sakta kände hur han lämnade mig, hur jag talade om för honom vilken duktig hund han var och hur mycket matte älskade honom, hur kall han plötsligt blev, hur länge jag satt där med en kall död kropp i min famn som inte längre var min älskade Pajas utan ett tomt skal. Personalen kom aldrig in till oss och plötsligt drabbades jag av panik, jag ville bara därifrån, varför kom personalen inte in och lyssnade på hans hjärta? Tillslut fick jag försöka lyfta bort den kalla kroppen som en gång tillhörde den där älskade clownen för att leta rätt på personal och då hände det som än idag hemsöker mig. När jag lyfte honom så åkte hans huvud av min arm, munnen öppnades och likaså ögonen som rullade bak i huvudet. Det är mitt sista minne av honom och hur mycket jag än försöker fokusera på andra minnen som den där sista lekstunden eller promenaden, alla tennisbollar han hivat ner i diskhon så är det fortfarande den bilden som hemsöker mig. Men inte idag, idag ska jag inte tänka på den bilden! Idag ska jag tänka på allt det bra och minnas dig som du förtjänar att minnas - med en boll i munnen, viftande svans och glittrande ögon. För alltid saknad, aldrig glömd, matte älskar dig. |